Ett land och en värld värd att kämpa för

När jag summerar mitt första halvår som tidningsman är det med både glädje över lyckade artiklar och frustration över storys där underlagen saknas. Det är tid för reflektion.

Var jag naiv som trodde att det skulle vara lätt att starta en tidning? Nej, faktiskt inte. Med cirka 7 500 besökare i månaden och toppar på 4 000 läsningar per artikel har resultatet överträffat mina förväntningar.

Var jag naiv i hur mina granskningar skulle tas emot? Ja, verkligen. Jag trodde att det skulle gå snabbare att se resultat och förbättring när felaktigheter uppdagades. Men istället har reaktionen ofta varit att obstruera utlämnande av information eller att bli stött. Ibland har granskningen setts som ett hot snarare än en möjlighet till förbättring.

I höstas, när det kändes som mest hopplöst, slog tanken mig – varför vara ärlig om det ändå går att fuska utan konsekvens? Vad är vårt samhällskontrakt värt om inte ens det offentliga följer lagen?

När det offentliga sviker är det inte regler eller rekommendationer som brister – det är kulturen. Det handlar om hur vi faktiskt beter oss när det verkligen gäller.

Hur många paket tuggummi är okej att ta från arbetsgivaren? Ett? Två? Kommunens kassa tar ju inte slut. Kan vi hitta en enklare lösning för sophantering? Är det verkligen så viktigt vad jag gör? Kan vi inte bara njuta av stigande bostadspriser och köpa billiga varor från Kina? Får en annonsör i Sydsvenskan skriva vad som helst?

Det är i de små skeendena – de små valen av flit, engagemang och innovationskraft – som jag vet att nyckeln till både framgång och lycka finns. Det är en sådan kultur vi behöver mer av. Vi har lyckats förr i det här landet, och vi kan göra det igen.

Vi lever i ett av de vackraste länderna på jorden. Sverige har system för utbildning, kultur, infrastruktur, fritid och familj som vi kan vara stolta över. Men det kommer inte gratis – det är något vi ständigt måste kämpa för. 

Vi måste kämpa för att uppmärksamma framgångar i sport och kultur. Vi måste kämpa för utbildning, för våra familjer och för framtiden. Vi måste kämpa för ölen på puben och för det sekulariserade land vi lever i. Vi måste kämpa för vår goda värdegrund som låtit oss frodas i fred. Vi måste kämpa för det Sverige där makten delas och förvaltas väl. Vi måste kämpa för kung och fosterland – för allt detta.

Och vi får inte glömma att kämpa för den tredje statsmakten – den granskande journalistiken, som spelar en avgörande roll i att hålla makthavare ansvariga.

De som kämpar bäst på ämnen som detta är de som tänker självständigt och rationellt, de som vill utvecklas själva men också ser samhällets gruppdynamik som viktig. 

Innan jag avslutar vill jag lyfta en viktig sak – människorna bakom granskningarna. Det är aldrig roligt att få sina misstag påpekade, och ibland granskas inte bara ens arbete utan även ens karaktär. Jag vet att jag, precis som många av er, har brustit i olika roller – som chef, student, förälder eller vän.

Med det sagt hoppas jag att vi alla går in i det nya året med en vilja att göra rätt. Det är aldrig för sent att rätta till misstag, och vi måste skapa utrymme för att människor ska kunna förlåtas och gå vidare.

Förlåtelsen ska finnas men den ska så klart inte vara naiv, om du fuskat med redovisning ska du kanske inte leda revisionen, utan se till att bidra på andra sätt om du vill göra gott. 

När jag avslutar denna krönika känner jag det engagemang som krävs för att bekämpa hopplösheten. Jag vet att vägen fram är glöd – inte aska. Jag är säker på att en liten tidning i Kävlinge kan vara en pusselbit i att se till att Sverige tar rätt väg in i framtiden. Med blicken fast framåt får vi samtidigt inte glömma det som föregått oss:

“Redan i den äldre konstitutionella monarkien har denna diskussion ett dubbelt fält, i konselj och representation. I den nyare, där de bägge sistnämnda är närmare förenade, har denna diskussion tillika fått en ny, tredje, mäktig organ – pressen – denna utomordentliga, av gott och ont så blandade makt att, utan den, friheten ej skulle kunna leva, och att, med den, ordningen med möda kan bibehålla sig.”

– Erik Gustav Geijer, hänvisande till Tocqueville.