Den 19:e Juni nära nog en månad efter att jag ställt mina första frågor om ekonomin och föreningarna ringde ordföranden för HPCS Thomas Börjesson mig.
Han beskrev att han nyligen hade tillträtt som ordförande för föreningen och att de hade haft utmaningar till den grad att Kommunen fått gå in och stötta upp likviditeten i föreningen under slutet av 2023. Han beskrev att det var utmanande som ny ordförande att ta över en förening i så dåligt skick, men att det nu skulle bli ordning på det hela. Han beskrev också att man tagit beslut precis innan jag hörde av mig om att personalen i föreningen skulle sägas upp. Detta med 6 månaders uppsägningstid efter förhandling med facket.
När jag frågade om vad de fakturor som var märkta med "Ungdomssupport" var blev svaret att han inte visste, att han var ny på posten som ordförande. Men att han skulle kolla upp det hela.
Efter vårt telefonsamtal så fick jag ett mail med de utlovade förklaringarna efter lite påminnelser.
Det skulle kunna vara klart där, man skulle kunna se att vi har haft lite fel i föreningen som nu skulle rättas till med det nytt engagemang in i styrelsen. Men när man tittar närmare så kommer det saker som inte är i linje med den bilden.
Men Thomas Börjesson har varit styrelsemedlem sedan 2016 och när jag får avtalet om FINSAM projektet av Kommundirektör Mikael Persson (Som också sitter i styrelsen för HPCS) Så framgår det att det var Thomas Börjesson som själv signerade avtalet.
Exakt vad som sker ner på minsta detalj i en organisation man sitter i styrelsen för kan man inte kräva men ett avtal som uppgår till nära en miljon i en förening med en omsättning på lite över en miljon är en sak som absolut bör vara minnesvärt.
När jag mailar Thomas om det får jag följande svar:
En del av styrelse och ledningsansvar är att läsa de avtal som man ingår, detta är inte alltid lätt då avtalen ofta är långa och kräver djup kunskap.
Avtalet mellan kommunen och HPCS var på 1 sida. (sida 5 av 5 på bilden inkluderar avtalet mellan FINSAM och Kommunen)
När man tittar på slutrapporten så var det flera utsatta unga som fick hjälp, till största delen på praktikplatser som kommunen själva ordnade och på några av de små företagen i regionen.
Rapporten är välskriven och intressant, den kan läsas här:
Enda bristen är att inte samtliga kostnader redovisades utan bara kostnaden för en månad. Men överlag ett viktigt bra projekt och rapport.
Att ta emot de som står längst ifrån arbetsmarknaden är ett jobb, en samhällsgärning som ibland leder till varaktiga lyckade anställningar. Och all heder ska gå till de små bolagen och kommunen, de idéella föreningarna som tog emot praktikanter.
Och de resursstarka då?
ICA maxi Löddeköpinge tog troligtvis emot en praktikant ett kort tag, det var 90% säkert när jag frågade projektledaren.
Utdelningen senast från ICA Maxi var på nära nog hela resultatet, det är inte direkt någon brist på resurser som kan förklara ointresset för ungdomarna i projektet.
Nu gör våra stora bolag mycket gott som sponsring av föreningar, kampanjer etc. Och det är jag säker på att även ICA Maxi Löddeköpinge gör vilket är hedervärt. Jag tycker också att de som jobbar på förtjänar en bra vinst för det är viktigt att det går att skapa värde i vårt samhälle.
Jag skulle däremot vilja se en kulturförändring där de större utökade sitt sociala ansvar i projekt som detta för min bild är att det till största delen är de små som drar lasset i projekt som dessa.
Tänk er om de på Ica Maxi hade satt av en i personalen på en deltid till att stötta 4 st ungdomar som stod långt ifrån arbetsmarknaden. Tänk er om alla ICA Maxi i hela Sverige hade gjort det, hade vi då kanske kunnat sänka skatten en aning på grund av minskade bidrag? Och vilka förbättrade livsöden hade vi fått se i så fall?