Tystnad kostar miljoner utan att vi märker det

Idag har jag tagit semester! Men det blir inte för sol och bad— utan ett besök på kommunstyrelsens möte i Kävlinge. Det är inte första semesterdagen jag ägnar åt mitt nya intresse: att rapportera nyheter och försöka skapa engagemang för det som är nära. (Jag vågar knappt räkna kvällarna och helgerna längre.)

Det har varit, och är, otroligt kul, spännande, utmanande och lärorikt. Jag är genuint glad över varje timme jag lagt ner.

Men morgondagens möte i kommunstyrelsen väcker mörka minnen. Som när kommundirektören sa att 7–8 % av alla inköp över 700 000 kronor bröt mot lagen om offentlig upphandling, men där den jävige sekreteraren sedan skrev något helt annat—ett dokument som kommunstyrelsens ordförande signerade. Därefter kallade de indirekt mig och min tidning för lögnare på sin webbplats. Tills jag delade inspelningen av det offentliga mötet.

Efter det har kommunen hållit fast vid att siffran var fel. De har presenterat en intern granskningsrapport som visar på betydligt mindre belopp och hävdat att alla inköp var nödvändiga.

Men nu vet jag att den rapporten är fel. Efter en mindre stickprovskontroll av enbart 2023 hittade vi flera miljoner till som varken upphandlats korrekt eller fanns med i kommunens egen rapport. (Ex. Service kuben, Säkra installationer mfl.) Det är fullständigt galet.

Och så finns de där inköpen som är en ren bedömningsfråga. Har verkligen 380 000 kronor på prenumerationer av Dagens Samhälle varit en vettig användning av skattepengar? Så många poster ser konstiga ut.

Det som står klart är att kommunen har ljugit. De har gjort ett arbete som revisorer borde ha utfört, och de har sedan undanhållit och förvanskat fakta. Det är inte okej och inte värdigt en offentlig förvaltning i Sverige.

Den korta tid jag varit tidningsman har jag fått höra historier om liknande händelser—berättelser jag aldrig hade trott på om jag inte själv hade drabbats.

Allt från försök att tvångsinlösa mark, vägran att lämna ut handlingar, godkännande av bluffakturor från Taxi Trelleborg, att ICA fakturor inte fanns, till att kommunen påstått att inte ett enda mejl fanns i korrespondensen mellan kommunen och de som skulle sanera Harrievallen.

Det mest skrämmande är inte bara de enskilda fallen där människor hamnat i kläm. Det handlar om tiotals, kanske hundratals miljoner som försvinner från vår kommuns välfärd. De lärare som mejlat och ringt och varit gråtfärdiga över situationen i våra skolor. De uteblivna sporthallarna som andra kommuner bygger till sina medborgare.

Och vilka svar får jag när jag frågar hur detta kan ske?

• “Jag förstod inte hur det fungerade.”

• “Det är bara en miljon i en miljardbudget.”

• “Så här har det alltid varit.”

• Och den värsta: “Usch, vad jobbigt. Det orkar jag inte tänka på.”

Men vi måste bry oss. Det är inte bara de folkvaldas ansvar (även om de har ett större ansvar, både moraliskt och rättsligt). Vi betalar mycket till vårt gemensamma samhälle, och ansvaret för att skattekronorna används rätt ligger också hos oss.

Som tur är börjar fler bry sig. Fler delar, stöttar och bidrar med information och dokument. Till er: Jag är så tacksam. Det betyder mycket—inte bara för vår granskning, utan för hela Sverige.

Men vi behöver bli ännu fler. Jag är säker på att nämndernas budgetar skulle se bättre ut om fler granskade dem. Kävlinge kommun är full av kunniga invånare. Med engagemang, öppenhet och sunt förnuft kan vi ta tillvara den kunskapen och ställa kommunen till svars.

Den här texten blev lång. Om jag ska vara ärlig, är den nog mest skriven som en pepp till mig själv—för förändringarna går långsamt.

Men jag hoppas att den väcker tankar. Jag hoppas att du delar den. Med dina vänner, din familj och andra som behöver en påminnelse om att vi kan skapa skattenytta och ett bättre samhälle.